Hej och förlåt för riktigt dålig uppdatering på sista tiden   

Jag har haft en tuff period med allt i min omgivning och har fortsatt ännu djupare in i miin depresion, jag vet att jag SKA ta hjälp och att vill ha hjälp med att komma ur detta, men jag orkar inte, för jag vill inte att alla ska gå runt och behöva veta hur dåligt jag egentligen mår. Nu har jag även fått problem inom familjen och jag orkar inte stå upp och försöka vara stark. 

Mitt liv har blivit så sjukt kompicerat på sista tiden och jag har märkt att jag börjat dra mig undan och vill helst vara själv och inte träffa någon, få sjunka djupt in i min musik och slippa tänka på något. Hade jag fått så hade jag lyssnat på musik hela dygnet runt och undvikit att ta kontakt med människor över huvud taget, men jag vet att det inte är någon utväg då jag har provat det oräkneliga gånger och det har alltid slutat likadant, i djupare depresion och stående brevid järnvägsspårret, redo...

Är det någon som har det som jag, som ha nått tips på hur jag ska göra? Mina kompisar tycker att jag ska gå och prata med någon, men eftersom jag inte orkar så är det lite svårt. Jag vill ha hjälpen som finns, men jag är så rädd för att få diagnoser, tror nämligen att jag kanske kommmer få anti depresiva och diagnoserna adhd, dyslexi och tvångssyndrom. Det är nog int själva diagnoserna som jag är rädd för, jag är rädd för att mina föräldrar ska komma på mig med allt och bli överrbeskyddande. 

Snälla hjälp mig!!! Jag har nästan gett upp och jag skolkar så ofta jag kan och är inne i min egen värld och försöker leva somm jag vill, men det är så svårt när det inte är så IRL... 

Här kommer bilder på choklad, för det är ungefär det enda jag äter just nu, tröst äter kan man väl säga<3

Tack å hej!

Hej!

Jag valde att ta en paus med bloggandet, jag har haft så mycket i skolan. Jag behövde få fokusera på mitt liv och skolan, hoppade över alla fritids aktiviteter för att orka med. Vissa tycker säkert att jag behandlar min depression konstigt, men ärligt talat så har jag nästan gett upp. Jag vet inte om jag kommerr orka med att vara kvar här längre än 2 månader till, kanske överr sommarlovet också. Men jag fick flytta hemifrån för 2 veckor sedan för att jag inte klarar av att bo hemma. 

Jag har nästan givit upp hoppet om att allt kommer bli bra... som ni säkert har fått höra många gånger. Jag trodde på det i början men jag har börjat tveka. Varför skulle allt bara förändras och bli bra igen? Då måste det ske ett unnder om något sånt händer... 

Jag orkar inte

Jag vill inte

Jag har fått nog

Jag är inte stark

Jag vill inte leva

för JAG ORKAR INTE!!!

Jag har levt i det här länge nu och helt seriöst så har jag nor aldrig varit glad på riktigt utan bara fejkat för att ingen ska undra. Allt är mitt fel och jag vet det. Idag ska jag iaf träna och chilla, sen blir det väll chilla till resten och kanske plugga lite på mina helvetes läxor och prov.  

Hej!

Förlåt för dålig uppdatering här på bloggen... men min dator har gått i konkurs ungefär och den är nu inne på service för en stor, fet reparering 😂👍 men jag vet att jag inte kan skylla på det eftersom jag lika gärna kan blogga från mobilen, till mitt försvar har mitt liv nästan också gått i konkurs och då var inte blogga de första som jag prioriterade 😪 vi får väl se hur uppdaterad sidan kommer bli nu. Ska snart träffa en psykolog tror jag för jag vill inte ha det så här, men jag är rädd att dom ska ringa hem😖 

lägger ut lite bilder så känns det som att jag nästan kompenserat att jag varit borta i över en vecka😝😘

Hej!

Idag känner jag mig trött och slut i hela kroppen, men samtidigt pigg… Pigg på att göra saker, så som att springa och styrketräna, men inte när det gäller studierna. Jag orkar inte plugga längre, jag tycker att det är onödigt anstränga sig när man vet att livet kanske inte blir så långt. Jag har nästan givit upp hoppet om att det ska lösa sig, detta har pågått i 9 år, och redan då intalade jag mig att det en dag skulle bli bra. Jag hat inte sett någon förändring än….

Alla  runt omkring mig har lite svårt att förstå vad jag tycker är jobbigt och att dessa saker skulle kunna påverka mig så mycket att jag vill ta mitt liv… Och visst det kan jag förstå, för det är  ingen, INGEN som vet något om mitt innersta, då kan det bli svårt att förstå, men alla tror bara att jag driver med dom. Jag förstår om man inte kan sätta sig in i min situation om man inte varit med om något liknande, men att tro att jag driver och är oseriös… Nej det har jag inte förståelse för det. Men det jag nog stör mig på mest är nog att alla tror att dom mår så dåligt hela tiden, det går inte ens att prata med vissa för att dom jämför med sin egen situation Det handlar ju för helvete inte ens om samma saker och jag vill inte vara den som gnäller så därför har jag näst intill slutat prata med sådana Jag vill inte att andra heller ska behöva må dåligt, men många fejkar för att få uppmärskamhet, och det är sååååå onödigt att gå runt och gnälla.

Jag tycker inte att någon ska gnälla, alla lever på olika sätt och vissa är  känsliga för sånt här och gnäller och vissa är tvärt om, de visar inget, inte på nått sätt… Jag visar nog på vissa sätt utan att det är meningen, men jag vill ju samtidigt ha hjälp, hjälp med att komma tillbaka till mig själv igen, så jag är nog mer åt det hållet och håller mycket för mig själv, men att jag fortfarande kan prata om jag måste.

Nej nu ska jag städa för my friends kommer över i kväll och vi ska ha myskväll, med mat och chill.

Tack å hej, leverpastej!

Hej!

Självklart har jag lyckats bli deppig idag.... När man gillar någon, och man har berättat det för den personen... Den personen som alltid finns och hjälper en när man mår dåligt. Jag ångrar att jag sa nått, allt har bara blivit fel efter detta. Visst vi ses inte så jätte ofta, men 5 dagar i veckan räcker...

När man får sms från den personen och hur den berättar att den gilla ens bästa vän... Det är sånt som jag inte orkar just nu, vafaan! Håll det inom dig eller prata med någon annan... Fråga inte mig om min bästa kompis gillar dig, fråga henne!!! När man vet att jag är deppig och allt redan är fucked up mellan oss... Vissa fattar verkligen inte att sånt gör att man blir liten, oviktig och jätte lessen. Klart jag visste att det inte fanns nån chans ändå och det va inte det som va mitt mål heller, men asso det betyder inte att jag är känslo kall och trög.

Jag vet att du inte gillar mig, du har gjot det tydligt redan, jag försöker komma över allt det där och sluta undvika dig så fort jag ser dig... men jag glömmer inte på en månad, räkna inte med det!!! KRÄV INTE DET!!!!! 

Jag orkar inte se på dig, jag mår illa, du har gjort mig illa men samtidigt helare för jag vet att du bryr dig, förstår, förstår att jag är  udda, känsliig och att jag är på gränsen, på gränsen mellan levande och död. Det kommer att ske om du inte finns kvar, men samtidigt är jag så arg... JAG ÄLSKAR DIG kära DU!  

Hej!

Idag ska jag rida och livet känns väl helt okej, även fast jag lever i “min egen värld”, som “vissa” uttrycker sig.

Har ni tänkt på hur man kan känna sig ledsen över saker som kanske inte är menade så hårt, men att man tar det hårt. Jag får kommentarer som till exempel att jag har adhd och är ett psykfall… Även fast jag vet att det inte stämmer och att dom bara skojar, så tar jag det ändå hårt. Det beror förstås på vem det kommer ifrån, men oftast är det ju så. Men jag tar allt hårt och felbedömer allt vad alla säger, så det kanske bara är jag? Eller så har jag fel…

Jag kan förstå när vissa skojar, men det är alltid så att jag tar åt mig, och om jag får höra det fler än 2 gånger så tar jag åt mig det och tror att det stämmer… och det är ju lite surt :/

AJA… Kram å hej!

Hej!

Idag har jag pratat med en av mina bästa vänner om hur jag har det och om att jag skär mig… Det kändes faktiskt jätteskönt att berätta det för henne, jag trodde att det skulle bli jobbigt, men jag klarade det, jag överlevde ;) Och jag har bestämt mig för att jag nog borde prata med min kompis, han kanske kan hjälpa mig trotts allt, problemet är bara att det blir så otroligt spänt och jag blir nervös, för att jag ska säga nått som blir fel eller för att något ska gå snett. Den känslan är faktiskt jobbig, även fast jag känner mig säker med honom och jag känner att han bara vill mitt bästa. Men det är riktigt jobbigt att sitta o glo på någon och försöka prata om det man tycker är svårt och vad som är det egentliga problemet.

Jag gillar ju som sagt inte att prata om mig själv för andra, jag har alltid hållit allting inom mig och inte låtit någon annan få veta något om mig. Det känns konstigt att han vet mer än mina bästa vänner, men jag litar på honom mer än mina andra vänner, han förstår och är positiv. Alla andra tänker bara på sig själva, inte för att jag har något emot det, men det blir svårare att prata med dom :( Men så är det…

AA det var nog inte så mycket mer än så som har hänt idag, det är ju trotts allt morgon och allt sånt.

Kram å hej!

Hej!

Det ni läser nu är en självbiografi av mig, där jag berättar om min uppväxt och hur jag har haft det genom mitt liv. Jag har nog sett glad ut i de flestas ögon och jag har skrattat och haft vänner, ingen har nog egentligen kunnat se att jag har mått dåligt under en period förrän nu.

Det kan vara svårt för de jag känner att förstå att det är som jag skriver om de någon gång skulle läsa detta. De har nog aldrig riktigt fått uppfattningen om att jag mår som jag gör, de har tagit det med en nypa salt och trott att allt som är sagt ät lögn eller överdrift. Men det är det inte.

När jag var liten var allt bra, man hade inte hunnit uppleva så mycket och man visste inte hur det verkliga livet faktiskt var, för man hade alltid föräldrar som glodde på mig, dag som natt. Jag när jag var liten var ganska tjock och jag hade länge de där bebis-benen, men fettveck på. Jag åt och sov, knappt vaken alls utan att äta. Det var redan där min tröttperiod började, redan som bebis.

Den här perioden är inte så mycket att säga om då jag inte minns den och inte hade några egna känslor, tankar eller värderingar. Jag var som det flesta andra bebisar, knubbig, skrikig menändå ganska lugn för att vara så liten.

Några år senare när jag hade fyllt 3 år och då jag fortfarande var en normal unge, men nu hade jag även fått egna känslor och hade en egen vilja. Det var den hösten när min mamma och pappa började bråka, de bråkade om något så fånigt som vem som skulle betala skatt på bilen.

Det första jag kommer i håg från mitt liv är det där bråket. Mamma satt på huk i köket och pratade med pappa som satt på en stol i vardagsrummet, jag kommer i håg det så väl. Mamma skakade när jag satt där i hennes knä, och min syster satt på en stol brevid pappa på en stol med oroliga ögon. Är det så konstigt att jag avskyr bråk? Nej, trodde väl inte det, det där är en sak som jag fått lida med hela livet. Min syster som var 5 när det inträffade tog efter och blev tvärt om, hon började söka efter bråk. Det innefattar även bråk med mig.

Hon skapade bråk och jag backade, om och om igen. Detta gjorde att hon fick ett större utrymme och jag blev mer och mer intryckt i ett hörn och hade ingenstans att ta vägen. Jag blev liten och “ynklig”, mitt värde minskade drastiskt och mamma sa att jag var tvungen att bli lite med bestämd.

Vid 7 års ålder av dessa minnen och jag hade faktiskt ingen bästa vän på den tiden, jag var jätte ledsen och ville helst inte leva, jag pratade öppet om att jag ville ta mitt liv. Jag gjorde allt jag visste att man kunde göra för att få slut på allt. Jag försökte strypa mig själv och jag försökte dränka mig, men inget fungerade. Det är väl tur det, men jag kan inte förstå att jag försökte få slut på det hela så tidigt i livet.

När jag började fyran blev allt på riktigt, jag ville inte leva, jag ville inte andas längre, och jag berättade för mina föräldrar om det och de fixade så jag fick komma till en psykolog. Den psykologen var nog inte så bra utbildad för jag berättade väl lite, men efter varje sak jag sa så sa hon, “håll dig borta från bråk och kom ihåg att hålla dig utanför allt”.

Jag sprang därifån så fort jag kunde, jag trivdes inte och USCH!!! Jag gick aldrig tillbaka och det är fortfarande den bilden jag har av psykologer. Det känns hemskt, men så är det och jag VÅGAR INTE gå till någon, för hon jag faktiskt gick till skrämde mig och jag vill inte vara med om det igen.

Jag började på en ny skola och fick nya vänner, alla var snälla i början och vi blev bra vänner inom klassen. I sjuan började det 3 nya elever i klassen, en av killarna blev en av mina bästa vänner, vi kunde prata om allt och då menar jag verkligen ALLT!!! Vi var tighta och ville vara som ett stöd för varann. Sen i åttan började all skit komma till mig. Jag lät allt komma till mig, alla började avreagera sig på mig och jämförde sig med mig. Jag var inte så bra i skolan, så då jämförde de sig själva med mig, fick sig själva att framstå som bäst och mig att känna mig värdelös. Men jag lät det vara så, lät alla klaga och säga dryga saker.

Det ända jag ville var att alla skulle vara glada och jag sket väl i hur jag mådde, för även fast det inte syntes så gick jag sönder inuti, lite mer för varje sak som blev sagd. Det värsta var när en av mina bästa vänner, han som började i sjuan också började med det där, jag blev skadad, men jag sa aldrig i från. Mina andra kompisar sa ifrån, men inte jag. När detta hade pågått ett och ett halvt år, hade jag krossats totalt och nu vill jag inte längre. Jag vill inte leva, jag vill inte prata med människor och jag har fobi för att gå tillbaka i tiden och gräva, för jag har inte nämnt alls mycket.

Det jag ha skrivit nu är det som jag orkar med att prata om, saker som inte får mig att bryta ihop totalt. Men mitt liv känns så värdelöst, jag vet att många bryr sig, men jag vet inte vart jag skulle börja, om jag skulle få för mig att prata med någon. Det finns ingen självklar början och jag har faktiskt lyckats glömma saker… och neej, jag vill inte gräva upp det som jag har lyckkats begrava. Det är så jobbigt att ha den paniken.

Jag vill ha hjälp och jag vill att skaer ska bli bättre, men jag vågar inte, jag är rädd för mig själv, jag är rädd för att få tillbaka vissa minnen. Saker som är så hemska att jag inte kunnat sova innan. Nu sover jag i alla fall ca 4 timmar per natt :)

Nu när jag har skrivit det här, har jag tjutit genom hela skrivandet för att jag inte tycker om att rota i det gamla, jag tycker att det är jobbigt, men nån gång måste man och det var dags nu att börja ta tag i det tyckte jag :)

Kram å hej!