Vill bara lägga till den här<3

Känner mig LEDSEN, SÅRAD och BESVIKEN, på allt och alla just nu.. Jag hatar livet, jag hatarr världen, jag kan säga att det är få saker jag inte hatar, men mina vänner kommer alltid att ingå i det jag älskar! Jag har så lätt för att hata saker, och jag trodde jag hatade dig M, men jag hade fel... Jag blev bara så arg för att du skyllde allt på mig och jag inte ens hade med det att göra. Så nu har jag insett att även fast vi inte är så tighta som vi en gång varit och inte heller kommer bli igen eftersom du avskyr mig, så älskar jag dig, men inte mer än som vän ;) Du kommer alltid att finnas där, bland de jag älskar, fast du har kränkt mig och hartat mig för att jag var ärlig...<3

Mina vänner är det ända som får mig att vilja fortsätta leva, om jag inte hade er hade inte mitt liv gått runt, med allt som jag får uppleva varje dag och stå ut med. Och förlåt för att jag blev så arg på dig X, det var inte meningen, verkligen inte och jag vet att du bara försöker hjälpa mig, men tänk på att detta pågått i 9 år och att det är svårt att ta tag i livet. Tack för att du hjälper mig även fast jag är dryg och dum, du vet att jag älskar dig och alla hjärtan som du skickar... DET VÄRMER!!!<3 Det är mycket tack vare dig som jag ens har orkat gå till skolan, för att se ditt leende och märka att du vill att jag ska må bra<3<3<3

Jag vet inte vart jag ska vända mig nu... Jag orkar inte med livet och vill gärna ändra på det, men jag orkar inte ens göra något åt det längre... Jag vet inte vad det är för fel på mig eller varföe jag är så deprimerad, jag måste ju någon gång prata med nån, men jag vet inte vem och jag orkar inte ens tänka på det. Att tänka på vissa saker kan få mig att bryta ihop totalt och verkligen känna mig ovärd. Jag känner mig oönskad, jag ville aldrig leva, jag valde det inte själv!!!!

Jag känner mig som en idiot som inte är värd ett piss... Det är så jobbigt och det får mig att gråta varje kväll...Men på nått sätt kan jag klara det, det vet jag, men jag vet ännu inte hur. Tack för alla fina sms som jag har fått från alla, de som stöttar och faktiskt vill hjälpa! Ja har till o med fått början tilll stöd för att jag ska kunna sluta skrära mig, TACK! Jag har inte skurit mig på några dagar nu, det syns tydligt fortfarande och jag vill att det ska försvinna NU, PÅ EN GÅNG! Men så lätt är det inte och det kommer alltid att finnas hemska minnen kvar på mina handleder, fötter, ben och höfter.... Jag hatar det, men det är något man får leva med :(

Min text är lite konstig, jag vet, men behövde verkligen få skriva av mig, och det här är något som jag har gått och burit på länge nog nu...

Hej!

Jag tänkte berätta lite om hur mina senaste dagar har varit, för jag tycker ändå att det är viktigt att skriva lite om även det eftersom detta trotts allt är min blogg och jag ska berätta om mig själv.

För några dagar sedan fick jag reda på att vi förmodligen ska till simhallen med klassen, så jag bestämde mig för att på RIKTIGT sluta skära mig.

-Men vad hjälpte det?!

-Inte ett jävla skit!!!

Jag hoppades på att allt skulle hinna läka innan vi åker dit, jag klarade 3 dagar... sen föll jag tillbaka in i det och deppade sååå djupt. Så i går var jag inte i skolan, jag sket i nationella proven och jag sket i mitt liv just den dagen, jag åt inget på hela dagen heller.

Jag vill inte ha det så här, det är jobbigt och mina känslor är verkligen TOTALT BORTA... Jag orkar inte mer, jag behöver någon som jag skulle kunna prata med om allt... Men min bästis är så upptagen av att bli poppis och hon vill visa sin *snygga* röv för alla... 

Jag vet att hon lyssnar o så, men det känns inte som att hon bryr sig. Det känns som att hon tror att jag inte är seriös med självmord.... Det finns bara en jag kan prata med, som tar det på allvar, men det blir så konstigt då vi bara känt varann i 5 månader... Jag orkar verkligen inte mer....

O snälla!! Håll käften om ni tycker att jag är deppig!!! För visst det är jag, men jag ska göra något åt det o inte bara sitta och häcka vid datorn...

En av mina andra kompisar som jag litar på väldigt mycket och vi är ganska nära ändå, skulle jag kunna prata med, men hon är ganska känslig och jag vet inte omm hon typ skulle svimma om jag berättade att jag skar mig... Men jag ska berätta för henne, hon måste ju få veta nån gång, men eftersom det inte syns då det är under fötterna o på höfterna så är det inget jag har behövt bry mig om tidigare.....  

Jag ska försöka prata med någon snart är det tänkt, men vi får väll se om jag lyckas fega ur för åttonde gången...

-Ska jag  prata med psykolog, kurator eller en kompis?

-Jag har ingen aning, men det ska jag lyckas klura ut ;)

AJA... Ha en bra kväll!!!  

Hej!

Besök nu även http://www.whysohard.n.nu/ !!!!! Jag har fixat en hemsida för att stötta människor som mår dåligt   men den är långt ifrån klar och den säger just nu inte så mycket.

Hejdå!

Hej!

Jo, idag tänkte jag skriva lite om vad jag tycker om killar vs tjejer. Alla har fått för sig att vissa saker är okej eller inte okej när det gäller tjejer och killar. Jag är väldigt emot sånt som har med det att göra, tillexempel det med att tjejer har rosa saker, men om killar har rosa så anses det som konstigt och risken för att bli kallad för bög är stor. Killar ska vara tuffa och inte visa känslor, dom ska alltid visa hur bra dom är och att bråka är bara coolt  och innte konstigt alls. Man måste alltid visa sina bästa sidor och inte va messig eller vara rädd för något. Tjejer däremot ska vara lugna,snälla, och alltid vara lite mognare och tycka att alla killar är töntiga och man måste vara tjejig och visa känslor, både negativa och positiva. 

Killar ska träna och helst ha magrutor och vara vältränade, även gärna träna fotboll eller liknande. Har dom aninngen till fett på kroppen blir dom dissade av alla tjejer, för tjejer tål inte sånt, alla måste ha likadan kropp. Tjejer ska rida eller gymma för  att få snygg kropp, men det viktigaste är att träna rumpan så den blir fast och får en snygg form. Tjejer måste också sminka sig massor för att dom får  inte vara trötta, ha finnar eller ha aningen till en röd fläck, det är det fåningaste jag vet, för det är verkligen att gömma sig själv. Medans killar med mycket finnar inte ens får ha täck kräm, för då kan de bli mobbade för det och allla ställer sig och pekar på personen i fråga och skriker "Kolla! Han har sminkat sig!!!!!" 

Jag måste säga att om allt detta är det som kallas normalt stämmer inte in på mig, jag är en tjej, men jag bråkar mer än killarna, och jag visar känslor och att jag är deprimerad och skulle kunns ta livet om jag inte hade mina vänner.  Jag älskar fotboll och dränker mig inte med smink upp till öronen, för jag vill bli accepterad för den jag är, inte för att någon säger till mig hur jag ska vara för att anses vara normal.

Tack å hej!

Hej! 

Idag blir det ett inlägg om hur jag känner angående mitt liv, jag kanske redan har sagt delar av det, men nu skriver jag ut totalt!

När jag var liten va jag populär, alla ville va med mig, men jag ville inte va med dom. Jag ville va med min bästis, ingen annan... och jag fick aldrig chansen att vara själv, det var antingen familjen eeller alla mina kompisar, jag fick aldrig bestämma själv, mina föräldrar bestämde om jag skulle va med dom eller inte. Jag fick inte välja själv. 

Jag mådde inte bra av allt det där och jag slutade äta, åt inte på en vecka, sen åt jag lite, men jag fick kex choklad till frukost för att jag skulle få i mig något över huvetaget. Det va en jobbig tid, det höll på i 5 år, jag ville inte ha nån mat, ville inte gå till skolan, hade ont i magen och gick därför till en läkare en gång i veckan. I 5:an fick jag börja gå till en psykolog för att jag hade självmordstankar, och jag försökte faktiskt ta mitt liv på olika sätt, bland annat genomm dränknig i en sjö. Men inget lyckades.

Jag gick till henne 3 gånger, men jag blev bara stressad av att va där, hon sa att jag skulle hålla mig utanför allt och att saker inte va så illa. Sen blev jag utfryst i skolan, alla vände sig bort när jag kom, gick i väg när jag sa hej, och på lektionerna när vi skulle jobba i grupper va det ingen som ville va med mig så jag var alltid för mig själv. Det gjorde mig ledsen när till o med min bästis dissade mig och gav upp mig, hon hittade en annan kompis att vara med.

När jag bytte skola till 6:an fick jag en jättebra klass, alla fick vara som dom ville och jag fick tillbaka min bästis igen. Allt blev bra igen och jag fick nya vänner, alla betydde mycket för mig och jag gillade dom för deras personlighet och dom accepterade mig, det var min underbaraste tid någonsin.

Nu det senate året har det hänt så mycket med kompisar, det är mycket i skolan, killar. Mitt huvud är som en tumlare, mina kompisar ger mig skulden förr allt och jag har på nått konstig sätt lyckats blanda mig in i alla bråk inom klassen, trots det att jag hatar bråk och konflikter. Jag går i nian och har just nu väldigt mycket i skolan, nationella prov och stora uppsattser på 20 sidor.Det här gör att jag är stressad dygnet runt och jag sover inte om nätterna längre, Jag kan ligga och tjuta i 2 timmar.

Killen som jag har gillat uder ett halvår som totaldissade mig i december är jag nästan över nu. Vi snackade för att jag inte mår så bra och redan då visste han att jag hade känslor för honom, vi snackade i 3 timmar om både det ena o det andra. Både om varför jag mår som jag gör och om mina känslor för honom, jag beerättade en hel del. Jag litade verkligen på honom och berättade mycket för honom. Men efter bara en månad hade han berättat för en annan i min klass, och sånt hatar jag, när man inte ens kan prata med mig om det innan.

Jag började skära miig och har fått tillbaka mina självmordstankar, skär djupare och DJUPARE!! Det gör ont och jag kan inte sova på min ena höft för att såren är så djupa.

 Det där är mitt liv lite kortfattat och vissa av sakerna som har hänt i mitt liv, men det finns värre, MYCKET värre, men det är för privat för att skriva på internet.

KRAM Å HEJ!

Hej!

jag skulle bara vilja dela min otroligt deppiga dag. Tänk dig att jag alltid har känt mig ensam, även fast jag hela livet har haft vänner som stöttar och bryr sig. Ensam för att jag är som jag är, det finns ingen som är som jag... jag är bara dum, korkad och ful. 

Mit utseende har jag aldrig varit nöjd med, har altid varit lång, nu har jag dock vuxit klart och jag blev ca 173 cm. KUL när alla killar inte växer :/ men iaf... jag har alltid haft problem gällande min vikt, jag har en gång varit mager och haft på gränsen till anorexia, men nu när jag äter så lägger sig allt fett på min mage och inget alls på ex. benen och armarna. Detta gör att jag känner mig tjock och vill gärna gå ner i vikt, men jag vet samtidigt att jag är lite för smal fortfarande och alla bara klagar på att jag  är för smal  hela tiden. Mitt ansikte ser ut som ett bombnedslag, eller det kanske det inte gör, men det känns så.

Dagen har gått ut på att plåga sig genom skoldagen, har känt mig tom i hela kroppen, det finns inget innehåll, bara luft, jag är ingen bra människa. Jag har inga känslor, jag är aldrig glad eller lessen eller arg... Förut hade jag iaf känslor för människor, som i kärlek ;)  Men nu... jag har inget att leva för, allt känns skit och allt jag vill göra är att ta mitt liv, men det kommer inte att inträffa. Min kompis har redan förlorat en vänn och har sagt att han inte kommer orka med samma sak en gång till, så jag låter bli bara för hans skull och jag hoppas att mitt liv någon gång kommer bli bra.

I morron är det ännu en dag i skolan, och dom kan glömma att jag ska vara med på gympan, orkar inte, vill inte, vill INGET!!! Om någon har nått tips på hur jag kan göra för att få tillbaka mig själv, mitt jag i kroppen igen, utan att fortsätta skära mig trån top till tå, så vore jag evigt tacksam för den som hjälper mig ur det här!<3

KRAM Å HEJ!!!

Hej!

Jag har hela dagen gått o tänkt på hur folk beter sig, om man tittar noga så ser man såååå många som inte behandlas på rätt sätt, på grund av hudfärg, kön, utseende eller stil. Jag har bara idag sett små barn som blir totalt dissade av sina kompisar för att dom har hittat andra kompisar med bättre status, små barn som sitter o gråter i skolan (!!!!)

Men vi kan ändra på det tycker jag!! Vi ska inte låta samhället få styra oss, ta steget och våga vara dig själv, för vad är status? Vad ska den va bra för? Varför ska alla va såå off mot sina RIKTIGA vänner? Om man bara är med de som har status för att nå statusen är det ingen äkta vännskap... om man väljer att ta den vägen så mister man alla riktiga vänner, och har man inte några äkta vänner så kan jg lova att om det händer något så önskar man att man hade haft dom kvar o man ångrar sig för att man valt att ta den vägen. 

Världen vi lever i dag är en värld full av onska och svek, men vi kan ändra på det, jag håller med Andreas Johnsson... #Make The Change

Följ Mr. Johnsson på facebook eller gå in där och kolla, för hans statusar är välda att läsa!