Hej!

Besök nu även http://www.whysohard.n.nu/ !!!!! Jag har fixat en hemsida för att stötta människor som mår dåligt   men den är långt ifrån klar och den säger just nu inte så mycket.

Hejdå!

Hej!

Jo, idag tänkte jag skriva lite om vad jag tycker om killar vs tjejer. Alla har fått för sig att vissa saker är okej eller inte okej när det gäller tjejer och killar. Jag är väldigt emot sånt som har med det att göra, tillexempel det med att tjejer har rosa saker, men om killar har rosa så anses det som konstigt och risken för att bli kallad för bög är stor. Killar ska vara tuffa och inte visa känslor, dom ska alltid visa hur bra dom är och att bråka är bara coolt  och innte konstigt alls. Man måste alltid visa sina bästa sidor och inte va messig eller vara rädd för något. Tjejer däremot ska vara lugna,snälla, och alltid vara lite mognare och tycka att alla killar är töntiga och man måste vara tjejig och visa känslor, både negativa och positiva. 

Killar ska träna och helst ha magrutor och vara vältränade, även gärna träna fotboll eller liknande. Har dom aninngen till fett på kroppen blir dom dissade av alla tjejer, för tjejer tål inte sånt, alla måste ha likadan kropp. Tjejer ska rida eller gymma för  att få snygg kropp, men det viktigaste är att träna rumpan så den blir fast och får en snygg form. Tjejer måste också sminka sig massor för att dom får  inte vara trötta, ha finnar eller ha aningen till en röd fläck, det är det fåningaste jag vet, för det är verkligen att gömma sig själv. Medans killar med mycket finnar inte ens får ha täck kräm, för då kan de bli mobbade för det och allla ställer sig och pekar på personen i fråga och skriker "Kolla! Han har sminkat sig!!!!!" 

Jag måste säga att om allt detta är det som kallas normalt stämmer inte in på mig, jag är en tjej, men jag bråkar mer än killarna, och jag visar känslor och att jag är deprimerad och skulle kunns ta livet om jag inte hade mina vänner.  Jag älskar fotboll och dränker mig inte med smink upp till öronen, för jag vill bli accepterad för den jag är, inte för att någon säger till mig hur jag ska vara för att anses vara normal.

Tack å hej!

Hej! 

Idag blir det ett inlägg om hur jag känner angående mitt liv, jag kanske redan har sagt delar av det, men nu skriver jag ut totalt!

När jag var liten va jag populär, alla ville va med mig, men jag ville inte va med dom. Jag ville va med min bästis, ingen annan... och jag fick aldrig chansen att vara själv, det var antingen familjen eeller alla mina kompisar, jag fick aldrig bestämma själv, mina föräldrar bestämde om jag skulle va med dom eller inte. Jag fick inte välja själv. 

Jag mådde inte bra av allt det där och jag slutade äta, åt inte på en vecka, sen åt jag lite, men jag fick kex choklad till frukost för att jag skulle få i mig något över huvetaget. Det va en jobbig tid, det höll på i 5 år, jag ville inte ha nån mat, ville inte gå till skolan, hade ont i magen och gick därför till en läkare en gång i veckan. I 5:an fick jag börja gå till en psykolog för att jag hade självmordstankar, och jag försökte faktiskt ta mitt liv på olika sätt, bland annat genomm dränknig i en sjö. Men inget lyckades.

Jag gick till henne 3 gånger, men jag blev bara stressad av att va där, hon sa att jag skulle hålla mig utanför allt och att saker inte va så illa. Sen blev jag utfryst i skolan, alla vände sig bort när jag kom, gick i väg när jag sa hej, och på lektionerna när vi skulle jobba i grupper va det ingen som ville va med mig så jag var alltid för mig själv. Det gjorde mig ledsen när till o med min bästis dissade mig och gav upp mig, hon hittade en annan kompis att vara med.

När jag bytte skola till 6:an fick jag en jättebra klass, alla fick vara som dom ville och jag fick tillbaka min bästis igen. Allt blev bra igen och jag fick nya vänner, alla betydde mycket för mig och jag gillade dom för deras personlighet och dom accepterade mig, det var min underbaraste tid någonsin.

Nu det senate året har det hänt så mycket med kompisar, det är mycket i skolan, killar. Mitt huvud är som en tumlare, mina kompisar ger mig skulden förr allt och jag har på nått konstig sätt lyckats blanda mig in i alla bråk inom klassen, trots det att jag hatar bråk och konflikter. Jag går i nian och har just nu väldigt mycket i skolan, nationella prov och stora uppsattser på 20 sidor.Det här gör att jag är stressad dygnet runt och jag sover inte om nätterna längre, Jag kan ligga och tjuta i 2 timmar.

Killen som jag har gillat uder ett halvår som totaldissade mig i december är jag nästan över nu. Vi snackade för att jag inte mår så bra och redan då visste han att jag hade känslor för honom, vi snackade i 3 timmar om både det ena o det andra. Både om varför jag mår som jag gör och om mina känslor för honom, jag beerättade en hel del. Jag litade verkligen på honom och berättade mycket för honom. Men efter bara en månad hade han berättat för en annan i min klass, och sånt hatar jag, när man inte ens kan prata med mig om det innan.

Jag började skära miig och har fått tillbaka mina självmordstankar, skär djupare och DJUPARE!! Det gör ont och jag kan inte sova på min ena höft för att såren är så djupa.

 Det där är mitt liv lite kortfattat och vissa av sakerna som har hänt i mitt liv, men det finns värre, MYCKET värre, men det är för privat för att skriva på internet.

KRAM Å HEJ!

Hej!

jag skulle bara vilja dela min otroligt deppiga dag. Tänk dig att jag alltid har känt mig ensam, även fast jag hela livet har haft vänner som stöttar och bryr sig. Ensam för att jag är som jag är, det finns ingen som är som jag... jag är bara dum, korkad och ful. 

Mit utseende har jag aldrig varit nöjd med, har altid varit lång, nu har jag dock vuxit klart och jag blev ca 173 cm. KUL när alla killar inte växer :/ men iaf... jag har alltid haft problem gällande min vikt, jag har en gång varit mager och haft på gränsen till anorexia, men nu när jag äter så lägger sig allt fett på min mage och inget alls på ex. benen och armarna. Detta gör att jag känner mig tjock och vill gärna gå ner i vikt, men jag vet samtidigt att jag är lite för smal fortfarande och alla bara klagar på att jag  är för smal  hela tiden. Mitt ansikte ser ut som ett bombnedslag, eller det kanske det inte gör, men det känns så.

Dagen har gått ut på att plåga sig genom skoldagen, har känt mig tom i hela kroppen, det finns inget innehåll, bara luft, jag är ingen bra människa. Jag har inga känslor, jag är aldrig glad eller lessen eller arg... Förut hade jag iaf känslor för människor, som i kärlek ;)  Men nu... jag har inget att leva för, allt känns skit och allt jag vill göra är att ta mitt liv, men det kommer inte att inträffa. Min kompis har redan förlorat en vänn och har sagt att han inte kommer orka med samma sak en gång till, så jag låter bli bara för hans skull och jag hoppas att mitt liv någon gång kommer bli bra.

I morron är det ännu en dag i skolan, och dom kan glömma att jag ska vara med på gympan, orkar inte, vill inte, vill INGET!!! Om någon har nått tips på hur jag kan göra för att få tillbaka mig själv, mitt jag i kroppen igen, utan att fortsätta skära mig trån top till tå, så vore jag evigt tacksam för den som hjälper mig ur det här!<3

KRAM Å HEJ!!!

Hej!

Jag har hela dagen gått o tänkt på hur folk beter sig, om man tittar noga så ser man såååå många som inte behandlas på rätt sätt, på grund av hudfärg, kön, utseende eller stil. Jag har bara idag sett små barn som blir totalt dissade av sina kompisar för att dom har hittat andra kompisar med bättre status, små barn som sitter o gråter i skolan (!!!!)

Men vi kan ändra på det tycker jag!! Vi ska inte låta samhället få styra oss, ta steget och våga vara dig själv, för vad är status? Vad ska den va bra för? Varför ska alla va såå off mot sina RIKTIGA vänner? Om man bara är med de som har status för att nå statusen är det ingen äkta vännskap... om man väljer att ta den vägen så mister man alla riktiga vänner, och har man inte några äkta vänner så kan jg lova att om det händer något så önskar man att man hade haft dom kvar o man ångrar sig för att man valt att ta den vägen. 

Världen vi lever i dag är en värld full av onska och svek, men vi kan ändra på det, jag håller med Andreas Johnsson... #Make The Change

Följ Mr. Johnsson på facebook eller gå in där och kolla, för hans statusar är välda att läsa!  

Hej!

Jag skulle vilja ta upp det med att folk skaffar ask. Har dom tänkt på konsekvenser? Näthat? att dom förmodligen kommer få konstiga frågor? Att frågorna kan vara kränkande och för privata?

Jag har absolut inget emot de som skaffar ask, men vill man verkligen dela med sig av hela sitt liv och låta andra få reda på allt om en själv? Inte jag ialla fall, jag skulle aldrig vilja berätta om hela mitt liv för alla. Men det kanske är bra för dom att få veta att någon undrar något om dom... eller?! Som dom inte vågar säga face to face... 

Det är samma sak med att berätta för den man gillar att man faktiskt gillar den. Jag har  aldrig förstått mig på folk ssom bara mesar och inte säger nått. Men hallå! säg det till den så får du ett ärligt svar, och smsa inte utan ta det face to face så blir det lättare att prata om. Varför hålla allt sånt inom sig? Jag är för mesig för att berätta för mina vänner, men jag berättar för den jag gillar att jag gillar den, för man litar ju alltid på den man gillar... Eller? så är det för mig i alla fall. 

Men tillbaka till ask... vad är grejen? måste alla ha ask? Vad är det som är så roligt med ask egentligen? Det förstår inte  jag. Men om man så gärna vill dela med sig om sig själv och öppna sig för hela vinernet så visst.

Idag är jag som ett tomt skal, har inget innehåll längre. Allt försvan och lämnade mig kvar att vandra som ett skal på denna jord. Jag känner att jag använder bloggen som en typ av dagbok, men utan för mycket privata saker förstås ;). 

Jag har nu lyckats hålla mig borta från knivarna i 9 dagar, det va mitt mål, men idag sprack allt, jag skar.

DJUPT!

Det gjorde ont.

Det va skönt.

Jag hämtade is för att få smärtan att minska lite och för att blodet skulle sluta forsa ur min kropp. Det var inte meningen att det skulle bli så djupt, men med isen så avtog smärtan och utan kontroll, så skar jag upp samma djupa jack igen fast ännu djupare. Men isen hade bara bedövat en bit, så plötsligt gjorde det så väldigt ont, jag hade kommit in till det somm inte va bedövat. Nu har jag ett djupt jack i höften, och jag ska fortsätta kämpa för att kunna sluta, även om det blir svårt. Men när jag väl kommit över tröskeln så tror jag att det kommer att bli lättare att hålla knivar och allt sånt borta, även om jag kanske inte kommer kunna vara ifrån det på heltid.

Och om jag nånsin får en relation, som är mer än vänner så kan jag säkert få lite extra hjälp om nätterna med att sluta och kunna va med nån som jag älskar att umgås med. 

Nee nu ska jag sova:)

LYSSNA PÅ DEN HÄR!!! är den inte underbar?  

 Tuddelu!

Idag är jag på ett riktigt bra humör för en gångsskull   Det händer inte så ofta, men när det väl händer så känns det så väldigt underbart! Ni som inte är deprimerade förstår säkert inte vad jag menar med det här, men ni som är det borde förstå:) När man mår som jag gör, får man en jätte kick av att skära sig och det gör att man får uppleva llite glädje. 

Man gör allt för att få va lite glad och inte gå runt och deppa hela tiden. Man skär sig inte heller för att få uppmärksamhet som många jag har träffat tror eller för att man tycker att det är snyggt (det kan jag LOVA). Man gör det, eller iaf så gör jag det för att man ser nått som är mer skadat än sitt hjärta, jag ser inte längre min kropp som MIG, jag ser den som ett offer som jag äger, som ingen annan än jag kan bestämma över. Jag skär för  att få se blod, för att se nått ssom är skadat, kroppen är i nte längre värd något och jag är inne i det stadiet när jag önskar att jag inte fanns. Mitt liv är inte värt något och jag har inget på den här jorden att göra, jag lever för mina vänner, för att dom är bäst!!!! (om nån av er ser det här, så ta åt er, jag älskar er!)   

Jag tänker dock inte ta mitt liv... än iaf för livet har gått för långt om det inte häder något innom snar framtid förstås. Jag har fått för många vänner för att ta det, då skär jag hellre lite och att ingen annan skadas av det. Jag värnar för mycket om minna vänner för att kunna göra något som påverkar andra runt omkring och speciellt min allra bästa vän, hon är som minn syster