Hej!

Det ni läser nu är en självbiografi av mig, där jag berättar om min uppväxt och hur jag har haft det genom mitt liv. Jag har nog sett glad ut i de flestas ögon och jag har skrattat och haft vänner, ingen har nog egentligen kunnat se att jag har mått dåligt under en period förrän nu.

Det kan vara svårt för de jag känner att förstå att det är som jag skriver om de någon gång skulle läsa detta. De har nog aldrig riktigt fått uppfattningen om att jag mår som jag gör, de har tagit det med en nypa salt och trott att allt som är sagt ät lögn eller överdrift. Men det är det inte.

När jag var liten var allt bra, man hade inte hunnit uppleva så mycket och man visste inte hur det verkliga livet faktiskt var, för man hade alltid föräldrar som glodde på mig, dag som natt. Jag när jag var liten var ganska tjock och jag hade länge de där bebis-benen, men fettveck på. Jag åt och sov, knappt vaken alls utan att äta. Det var redan där min tröttperiod började, redan som bebis.

Den här perioden är inte så mycket att säga om då jag inte minns den och inte hade några egna känslor, tankar eller värderingar. Jag var som det flesta andra bebisar, knubbig, skrikig menändå ganska lugn för att vara så liten.

Några år senare när jag hade fyllt 3 år och då jag fortfarande var en normal unge, men nu hade jag även fått egna känslor och hade en egen vilja. Det var den hösten när min mamma och pappa började bråka, de bråkade om något så fånigt som vem som skulle betala skatt på bilen.

Det första jag kommer i håg från mitt liv är det där bråket. Mamma satt på huk i köket och pratade med pappa som satt på en stol i vardagsrummet, jag kommer i håg det så väl. Mamma skakade när jag satt där i hennes knä, och min syster satt på en stol brevid pappa på en stol med oroliga ögon. Är det så konstigt att jag avskyr bråk? Nej, trodde väl inte det, det där är en sak som jag fått lida med hela livet. Min syster som var 5 när det inträffade tog efter och blev tvärt om, hon började söka efter bråk. Det innefattar även bråk med mig.

Hon skapade bråk och jag backade, om och om igen. Detta gjorde att hon fick ett större utrymme och jag blev mer och mer intryckt i ett hörn och hade ingenstans att ta vägen. Jag blev liten och “ynklig”, mitt värde minskade drastiskt och mamma sa att jag var tvungen att bli lite med bestämd.

Vid 7 års ålder av dessa minnen och jag hade faktiskt ingen bästa vän på den tiden, jag var jätte ledsen och ville helst inte leva, jag pratade öppet om att jag ville ta mitt liv. Jag gjorde allt jag visste att man kunde göra för att få slut på allt. Jag försökte strypa mig själv och jag försökte dränka mig, men inget fungerade. Det är väl tur det, men jag kan inte förstå att jag försökte få slut på det hela så tidigt i livet.

När jag började fyran blev allt på riktigt, jag ville inte leva, jag ville inte andas längre, och jag berättade för mina föräldrar om det och de fixade så jag fick komma till en psykolog. Den psykologen var nog inte så bra utbildad för jag berättade väl lite, men efter varje sak jag sa så sa hon, “håll dig borta från bråk och kom ihåg att hålla dig utanför allt”.

Jag sprang därifån så fort jag kunde, jag trivdes inte och USCH!!! Jag gick aldrig tillbaka och det är fortfarande den bilden jag har av psykologer. Det känns hemskt, men så är det och jag VÅGAR INTE gå till någon, för hon jag faktiskt gick till skrämde mig och jag vill inte vara med om det igen.

Jag började på en ny skola och fick nya vänner, alla var snälla i början och vi blev bra vänner inom klassen. I sjuan började det 3 nya elever i klassen, en av killarna blev en av mina bästa vänner, vi kunde prata om allt och då menar jag verkligen ALLT!!! Vi var tighta och ville vara som ett stöd för varann. Sen i åttan började all skit komma till mig. Jag lät allt komma till mig, alla började avreagera sig på mig och jämförde sig med mig. Jag var inte så bra i skolan, så då jämförde de sig själva med mig, fick sig själva att framstå som bäst och mig att känna mig värdelös. Men jag lät det vara så, lät alla klaga och säga dryga saker.

Det ända jag ville var att alla skulle vara glada och jag sket väl i hur jag mådde, för även fast det inte syntes så gick jag sönder inuti, lite mer för varje sak som blev sagd. Det värsta var när en av mina bästa vänner, han som började i sjuan också började med det där, jag blev skadad, men jag sa aldrig i från. Mina andra kompisar sa ifrån, men inte jag. När detta hade pågått ett och ett halvt år, hade jag krossats totalt och nu vill jag inte längre. Jag vill inte leva, jag vill inte prata med människor och jag har fobi för att gå tillbaka i tiden och gräva, för jag har inte nämnt alls mycket.

Det jag ha skrivit nu är det som jag orkar med att prata om, saker som inte får mig att bryta ihop totalt. Men mitt liv känns så värdelöst, jag vet att många bryr sig, men jag vet inte vart jag skulle börja, om jag skulle få för mig att prata med någon. Det finns ingen självklar början och jag har faktiskt lyckats glömma saker… och neej, jag vill inte gräva upp det som jag har lyckkats begrava. Det är så jobbigt att ha den paniken.

Jag vill ha hjälp och jag vill att skaer ska bli bättre, men jag vågar inte, jag är rädd för mig själv, jag är rädd för att få tillbaka vissa minnen. Saker som är så hemska att jag inte kunnat sova innan. Nu sover jag i alla fall ca 4 timmar per natt :)

Nu när jag har skrivit det här, har jag tjutit genom hela skrivandet för att jag inte tycker om att rota i det gamla, jag tycker att det är jobbigt, men nån gång måste man och det var dags nu att börja ta tag i det tyckte jag :)

Kram å hej!