Hej!

Idag känner jag mig trött och slut i hela kroppen, men samtidigt pigg… Pigg på att göra saker, så som att springa och styrketräna, men inte när det gäller studierna. Jag orkar inte plugga längre, jag tycker att det är onödigt anstränga sig när man vet att livet kanske inte blir så långt. Jag har nästan givit upp hoppet om att det ska lösa sig, detta har pågått i 9 år, och redan då intalade jag mig att det en dag skulle bli bra. Jag hat inte sett någon förändring än….

Alla  runt omkring mig har lite svårt att förstå vad jag tycker är jobbigt och att dessa saker skulle kunna påverka mig så mycket att jag vill ta mitt liv… Och visst det kan jag förstå, för det är  ingen, INGEN som vet något om mitt innersta, då kan det bli svårt att förstå, men alla tror bara att jag driver med dom. Jag förstår om man inte kan sätta sig in i min situation om man inte varit med om något liknande, men att tro att jag driver och är oseriös… Nej det har jag inte förståelse för det. Men det jag nog stör mig på mest är nog att alla tror att dom mår så dåligt hela tiden, det går inte ens att prata med vissa för att dom jämför med sin egen situation Det handlar ju för helvete inte ens om samma saker och jag vill inte vara den som gnäller så därför har jag näst intill slutat prata med sådana Jag vill inte att andra heller ska behöva må dåligt, men många fejkar för att få uppmärskamhet, och det är sååååå onödigt att gå runt och gnälla.

Jag tycker inte att någon ska gnälla, alla lever på olika sätt och vissa är  känsliga för sånt här och gnäller och vissa är tvärt om, de visar inget, inte på nått sätt… Jag visar nog på vissa sätt utan att det är meningen, men jag vill ju samtidigt ha hjälp, hjälp med att komma tillbaka till mig själv igen, så jag är nog mer åt det hållet och håller mycket för mig själv, men att jag fortfarande kan prata om jag måste.

Nej nu ska jag städa för my friends kommer över i kväll och vi ska ha myskväll, med mat och chill.

Tack å hej, leverpastej!